Jasså, kan du sån't!

Foreign visitors? There's a translate button to the right (somewhat depending on what device you are on) if you don't feel like practicing your Swedish.

Ibland börjar grannar och arbetskamrater att visa uppriktigt intresse för något av mina fordon. –Eller kanske har vi redan pratat klart om vädret… Hur som helst, när man berättar vad som är gjort åt åkdonet kommer ibland kommentaren: "Jasså, kan du sån't"! –och genast förstår jag att de tror att jag kommer att svetsa fast bakre hjälpramen, byta koppling, renovera bromsarna och löda ihop motorstyrningen i deras -01'a Mitsubishi.
För ett par hundra spänn.
Mitt svar blir "Nää, det kan jag faktiskt inte", även om vederbörande klart och tydligt kan se att jag faktiskt kan såväl svetsa som löda och skruva.


Saken är den att i kommentaren "Jasså, du kan sån't" ligger det alltid en tidsfaktor.
Att "kunna" något står alltid i relation till nedlagd tid. Man måste kunna lösa problemet inom en rimligt tidsram till en rimlig kvalitet. –Och jag kan faktiskt allt bara jag får tillräckligt med tid på mig. Och om jag inte kan, så kan jag lära mig. Återigen: Förutsatt att jag har tiden till det.


Sen var det frågan om "rimlig kvalitet".
Vansinnigt tråkigt.
Bra och snyggt ska det vara. Svetsat, riktat, slipat, polerat. Lackerat, förzinkat eller förkromat. Inte bara fungerande.
Som min salig mormor brukade säga: "Alla kan se resultatet men ingen kan se hur lång tid det har tagit". Det är det som är så himla skönt med "hobby-mekning"; att jag inte behöver prestera något under en viss tidsrymd. Om jag vill sitta på min pall och dricka en pilsner medan jag funderar på vad nästa steg i renoveringen blir, så kan jag göra det, –och jag har inte den minsta lust att sitta och titta på någon annans hopplösa andrabil.


Under mellandagarna tänker jag blästra av några grejor som jag har lagt fram i garaget. Det är något meditativt och mycket tillfredsställande över att se strålen av sand beta av rost, färg och gamla avlagringar från någon bildel som andra skulle kalla för skrot. Och det spelar ingen roll att det tar tid.

En gammal bild av mig och min Ranchero. Jag var 19 år då bilden togs. Det var 29 år sedan och jag har fortfarande kvar bilen.

The Hirohata Mercury

Foreign visitors? There's a translate button to the right (somewhat depending on what device you are on) if you don't feel like practicing your Swedish.

Varför inte sparka igång den här bloggen med ett inlägg om alla Custombilars heliga Graal.

2011 var jag på GNRS, Grand National Roadster Show i Los Angeles, och hade där turen att få se "The Hirohata Mercury" live, och även att få fota den utan att det sprang en massa folk i vägen. Ägaren Jim McNiel och hans fru var trevliga prickar och Jim berättade gärna om bilen som han köpte redan 1959.

Bilen var uppställd för att två tidningar skulle få fota den och jag fick även berika mitt privata arkiv med egna bilder. Det är få förunnat att få stryka omkring runt sin dröm-custom med en kamera på det viset och det låg nästan något religiöst över upplevelsen för min del. När Jim sedan skulle flytta bilen för en av fotograferna så tvekade han i dörren och ropade till mig och Rik Hoving (som fotar och skriver för "Kustoms Illustrated" och "Custom Car Cronicle"), –You guys wanna ride?
Jag och Rik tittade på varandra i en bråkdels sekund innan vi rivstartade och sprang fram till bilen så att det rökte om skosulorna.
Åka? I "The Hirohata Mercury"? –Ja tack!

Bilen började sitt liv som en 1951 års Mercury som customiserades av George och Sam Barris redan 1953. Beställaren hette Bob Hirohata, och det är därifrån bilen har fått sitt smeknamn även om den gavs namnet "The Hawaiian" från början.

Choppad fyra tum fram och sju tum bak. Bakljus från -52 Lincoln.

I sin första version hade bilen en sidventils v8, men den byttes senare ut mot en Cadillacmotor. Lägg märke till de läckra rören som håller ordning på tändkablarna!

Eufori. 

(Foto: Rik Hoving)